När livet ter sig på ett sätt du aldrig kunnat tro. Ibland tar man sig en chans att tänka om. Sträcker ut sina grenar igen efter att man fått andra brända. I nya direktioner för att försöka en andra gång med något man själv försakat.
Ibland måste man stänga dörrar man lämnat på glänt allt för länge just av den anledning att de leder precis ingenstans alls.
Men vi, jag var så säker på att det var bränt och förgånget i en vintervit dåtid. Du, ljuset i mitt liv slocknade ut efter att jag föralltid kvävt din låga.
Ett nytt ljus med längre veke. Jag tände små ljus närmare dig med ett hopp om att antända. Slå gnista på ditt livsljus.
Lucia, å du helgade vän. Må du åter lysa upp mitt liv. Amen.
Jag undrar än om du finns att nå, eller om du gömt dig, tryggt bortom min fördärvande eld.
♥
Fridens!
