ChinaochCG

En lång och mysig morgon med fantastiskt kaffe och bitande hemsk kyla.
Kylan kom givetvis att bli värre, tisdagen menlösare.
Inte alla mina läsare vet att jag ständigt och jämt kämpar med en press, och inre stress, samt lever med vad som skulle kunna klassas som en dåligt supprimerad depression.

 

2012 var nog mitt genom tiderna sämsta år och det var också året jag faktiskt diagnostiserades med akut stressymptom. Vad detta kom från? Ptja, sommaren och de två åren som passerat innan hade inte direkt givit mig en god platform att stå på.
Idag så är jag fortfarande ärrad av detta och jag glömmer ganska fort av var jag tagit mig i livet.
Jag har flyttat mitt rumpskinn till våran huvudstad.
Jag jobbar med ett ganska trist jobb för nu men planerna jag har är många och jag känner mig gränslöst inspirerad.
Jag har framförallt mött människor som gör mig lycklig.

 

 

Alla sådana stordåd är otroligt svåra att se. Speciellt när du inte alls känner dig särskilt underbar och fantastisk, älskad eller särskilt framgångsrik .
När dagen är en totalt grå och menlös massa, du vill bara gråta och stanna under ett varmt täcke undan världens och samhällets onda bitande kyla. Du är bara i vägen för alla du älskar och du tror du gör alla en tjänst ´när du drar dig undan.
Ja, just då är det som enklast att glömma allt bra som man faktiskt gör.
Sen hösten har jag återkommande perioder av just dessa dagar.

Trots att jag vet att jag är en genuint älskande person med en ganska knäpp och humoristiskt bubblande personlighet. Jag vet detta.

Få människor avskyr och hatar mig, som jag vet om.
Just då så förstår jag inte det här.
Just då så är jag världssämst och ingen skulle någonsin älska mig. Speciellt inte när jag ligger på ett golv och hejdlöst gråter för att jag själv inser hur misslyckad jag är.
För att allt jag gör blir så kass.
Självkänslan och självförtroendet är alltså helt spolat.
Sorgligt nog var det än värre förut.

Jag försöker boosta min kropp rent fysiologiskt med B- och D-vitaminer och hoppas att det kan mota mitt bräckliga mentala tillstånd just nu.

 

Fridens! ♥♥

 

 

Efter att ha jobbat på ett  och samma labb i 4 år samt ha jobbat efter konstens alla regler i 3 av dessa år så kan man tycka att jag är ganska erfaren inom labbet och då framför allt klinisk kemi.

Jag har alltid lite blåögd trott att det är samma ackrediteringsregler runt om i Sverige samt att de laboratorier som är kvalitetssäkrade går efter samma regler? Ja, nej så enkelt är det verkligen inte.

 

Efter en ganska intensiv vecka med upplärnings och körkortsdiffar, dvs alltså blodutstryk där du ska klassificera 100 leukocyter och bedömma den röda, erytrocytbilden så tyckte jag ändå att jag hade rätt så bra koll på vad som var vad.
I Uppsala var jag dessutom en av de bättre när det kom till denna arbetsuppgift. Kom nu ihåg att Uppsala Universitetssjukhuset, alltså Akademiska laboratoriet är precis lika ackrediterade och kvalitetssäkrade som Karolinska sjukhuset. Det är endast rutiner som skiljer sig. Båda har dessutom samma extrerna kontroll Equalis och är ackrediterade av samma föredag nämligen Swedac.

Det jag inte förstår då är varför en liten dam i Huddinge kan får för sig att hennes sätt att klassificera är mer rätt än mitt.
Nu menar jag inte att jag är bättre än henne eller vill hävda mig själv här. Det jag menar är, var fan är standardiseringen?
Jag förstår att hematologer (läkare specialiserade på blodsjukdomar) önskar lite olika saker runt om i landet och trycker på lite olika parametrar beroende på deras medicinska och kliniska aspekter. Men! Jag tycker fortfarande att det är djävulskt underligt att det skiljer så kraftigt på olika sjukhus.

 

Så från att ha varit milt över medel på denna arbetsuppgift går jag till att bli totalt underkänd. Enligt mystiska omständigheter där jag heller inte helt får reda på vad jag gjort fel. Jag vet att tre av tolv provdiffar underköndes men inte varför. Maxpoäng är 120 p alltså 10 p per diffglas. Godkänt är 75-120 säg mig då hur någon som endast underkändes på tre kan bli underkänd och måste göra om alla dessa tolv diffar? Inte nog med detta för det är nämligen inte bara 12 glas. Det finns nämligen 24 glas för per diff är det två glas. 100 celler räknade per utstryk.

Historien förtäljer dock inte om jag klarade mig medelst på alla andra glas eller om jag klarade mig maximalt. De lät de vara osagt.

 

Det är ganska fysiskt påfrestande att mikroskopiera 24 glas under en veckas tid och det resulterar ofta i huvudvärk, yrsel och illamående.
Att dessutom få förklaringen att vi faktiskt är ackrediterade här även på manuell hematologi... Ja det låter ju som om jag skulle jobbat på ett totalt efterblivet sjukhus i en ladugård någonstans bakom en stor dyngstack i 3 år.

Det är inte okej att få sin kompetens sågad så totalt och sedan inte få förklarat för sig vad som gått snett.

Det är inte heller okej att en dam som varit yrkesverksam i 30 år ser ned på en med en "lilla gumman"- attityd och nästan mena på att "trodde du att du kunde det här"?

 

Wow säger jag bara. När man är ny så inkräktar man tydligen och istället för att välkomna så ska man pissa in sitt revir ännu hårdare.
Det är ganska sjukt att man ska behöva känna sig hotad av en ny arbetskraft.
Vi kommer inte för att ta över, vi jobbar mot samma mål, men det tenderar att glömmas bort rätt ofta.

 

Eller så är jag helt enkelt sämre och vägrar inse det.. jag vet inte.

 

Fridens.