Idag är det dags för två inlägg, det första, det här, om mitt förflutna, hur jag står till det idag och hur jag faktiskt mår.
Det andra lite annat spännande med tanke på att jag får känslan av att flera läser min blogg. Vore kul om ni kommenterade, var inte blyga liksom, jag lär inte förstå vilka ni nu än må vara i alla fall :3
So to business...
Det jag nu ska berätta är aningens privat och jag känner mig faktiskt en smula naken. Utblottad.
När jag för mer än 3 år sedan kom i kontakt med mitt ex så hade jag lekt runt med en massa studentmän, hånglat av mig med ett par tjejer. Ja, jag hade genomlevt en hel del. Jag hade aldrig varit kär på riktigt.
Sen gymnasiet hade jag varit den tjocka, den fula lite konstiga tjejen som ingen ville tycka om. Så att jag nu på universitet lyckades snärja en hel del människor var otroligt svindlande. Om än så saknades något i mitt liv.
Det var heller inte länge sedan jag kom i kontakt med en mycket våldsam man jag kom att kalla "läraren".
Jag minns orden mitt ex skrev när han tog kontakt med mig. "Tuff du är."
Ja, jag trodde såklart att han drev med mig.
Vi träffades 23e juni 2010 och allt var som en dröm. Vi blev ett par ganska omedelbart.
Jag vet inte när eller hur eller ens varför.
Jag är en väldigt känslomässig människa och man ska kanske känna till att jag verkligen vill rätta till alla möjliga fel jag gör, speciellt om detta inburit att jag sårat någon. Vet man inte detta så kan man faktiskt tro att jag är ganska konstig. Jag vill bara väl och mår fruktansvärt av att det inte blir så.
Mitt ex tyckte nog att jag var alldeles för svartsjuk, han hade själv svårt för att diskutera problemen vi hade och ja, det ledde till en hel hög tårar, ilska och faktiskt även sjukhusvistelser.
Den 3e maj 2011 kommer jag på honom att vara otrogen.
Jag minns det som igår. Hur hjärtskärande, hur arg jag var. Ledsen, alla bilder som kom att förfölja mig en god tid därefter.
Detta var givetvis dagen innan jag fyllde 21.
Jag älskade honom hopplöst och visste inte hur jag skulle stå på egna ben igen.
Idag har det här lett till att jag har oerhört svårt att lita på människor, speciellt nya bekantskaper.
Jag är alltid beredd på att människor ger sig av just för att mitt ex talat om för mig vad jag är. Det finns ju ändå ingen som kan stå ut med mig.
Idag är det nästan att jag tror på det själv.
Sommaren gick och jag och mitt ex blev självfallet ihop igen, men låt mig få säga såhär, en gång slut alltid slut.
Vi var ett förhållande som var på och av i 6 månadersperioder.
Alla dessa uppbrott och bråk och ledsna dagar ledde till att jag gick ner 20 kg på lite mer än en höst.
Min kropp gjorde ständigt ont och vissa dagar grät jag så mycket att jag trodde min kropp skulle ge upp. Jag minns att jag bara låg på soffan och grät, jag hade inte ätit på en vecka och hela buken sved och kämpade i rent uppror. Min syster och mamma grät och bestämde sig för att ta mig till psykakuten.
Även efter detta kom jag att träffa mitt ex.
Till mina 170 cm så vägde jag som minst 57 kg, det är ju inget farligt så, men jag såg faktiskt sjuk ut.
I juni i år är sista gången jag träffar mitt ex, i en rent vänskaplig akt, för trots allt så ville jag honom väl. Han behövde min hjälp och jag kunde inte annat än ta honom under mina redan bräckliga vingar.
Detta har jag idag insett inte var värt någonting. För så fort han inte behövde mig mer så slängde han bort mig som gårdagens sopor.
Detta liv ledde mig så långt bort i en skrämmande avgrund där jag närapå blev offter för en våldtäkt. Jag tog mig därifrån helskinnad och väldigt kränkt. samt väldigt än i dag, traumatiserad av händelsen.
Lidköping sommaren 2012.
Aldrig mer vill jag vistas i denna stad, aldrig mer kommer jag sätta min fot där.
Mitt ex tyckte inte ens denna händelse var anmärkningsvärt hemsk. Tror inte han än idag förstår hur det ärrat mig.
Just nu, skrattar jag faktiskt åt honom, en skamlig liten människa som tyvärr har fått ha en allt för stor makt över mitt liv. Tyvärr fortsätter han rasera mitt liv.
Träffar jag någon bra har det verkligen aldrig gått bra, just för att jag blir livrädd att denne ska försvinna. När denne såklart gör det för att jag får fullkomlig osäker panik så gör det mig ofantligt ledsen.
Ett stort aber i mitt liv i skrivande stund.
Dock har det lärt mig att jag är värd så ofantligt mycket mer, jag har väldigt mycket gott att ge människorna omkring mig om de bara vill. Det är ändå en sådan person jag är. Konstig, glad, givmild och välmenande.
Jag har nog aldrig nekat någon min hjälp om de bett mig. Hade jag haft körkort hade jag kastat mig i bilen och varit hos den behövande fortast möjligt. Sån är jag. (i dagsläget tar jag buss eller tåg haha)
Tänkte inte skryta så sett.
Är man inte beredd eller vet det så blir det självklart en smula påträngande.
Men ja, kärlek har jag i massor.
Jag har aldrig bett om att ha den här historien, eller detta liv. Jag ångrar inget jag gjort men jag önskar ibland att mitt liv faktiskt var annorlunda. Jag vill vara den självsäkra orädda person jag en gång var. Den som bara älskade alla andra i ren naivitet.
Jag är medveten om att detta skrämmer många och många vänder om och lämnar mig för att jag inte är lätt.
Men jag kan inte rå för att det är så här. Jag måste lära mig leva med det. Det tar tid. Tid som kanske inte finns.
Nu vet, ni läsare en hel del mer om mig än vad ni gjorde innan. Jag känner mig friare och sårbarare än någonsin.
Jag vill skratta, gråta, skrika och slå. Men mest av allt vill jag le, leva och må väl!
Ha det så fint alla knorvar.
Chinisen <3
