Det här med att övervinna gamla demoner och livserfarenheter som ligger och skräpar. En gammal lärdom och ett invant beteende. En påbjuden företeelse om hur jag ska bli behandlad.
Det där med lycka och rädslan av att den alltid kommer ryckas undan, att jag liksom aldrig förtjänar den.
5 år har passerat sedan mitt dagliga helvete inleddes. Det där förhållandet som har format mig mer än jag vill erkänna. Därefter andra händelser som ett radband av misär.
5 år är en tillräcklig tid för att aldrig få förstå att man duger precis som man är. Jag förtjänade troligen att behandlas som en lyxvariant av en kondom.
Detta är inte tänkt som ett offerinlägg där jag förklarar hela min livsresa inkluderat otrohetsaffärer och berövande sv integritet samt våldtäktsförsök. Nej, kanske är det en uppmaning till människor omkring mig att jag troligen kommer skada mer än jag skänker glädje.
Jag är svår att älska just för att jag kommer ha svårighet att tro på dig. Jag kommer invänta att du överger mig precis som alla andra gjort innan.
Jag förväntar mig inte att bli förstådd. Det finns andra oförsörda människor, som saknar ärr i sitt hjärta. Som kanske är som jag men mindre komplicerade.
Mitt bagage är fult, tungt och smutsigt. Tyvärr älskar jag genuint och helhjärtat och det värsta är att möter du mig ser du precis allt.
Kärleken, önskan att aldrig såra men också det trasiga, mörka och fula som skrämt iväg alla mina chanser till lycka.
Fridens
Chinis
