ChinaochCG

April är ett förbannat skämt då det kommer till väder. Ena stunden lyser solen och i den andra faller snö. 
Jag hoppas verkligen att snön ger upp och att våren äntligen får fart. 
Jag är verkligen i behov av lite ljus i livet just nu. Det mesta känns tungt och grått och lite lätt hopplöst. 
Påsken gick inte obemärkt förbi. Trots att allt känns vackert, kärleksfullt och underbart så dröjer det sällan länge innan allt förbyts emot det svarta hål som äter upp mig innifrån.

Ångesten och paniken samt den jävla svarta sega slemmiga depressionen som vägrar släppa sitt grepp om mig vaknar ständigt till liv och bara spyr sitt hat över mig. 
Det var länge sedan jag grät av smärtan i bröstet men det där tunga onda bor kvar och ligger som en blöt filt över mig. 
Jag vill bara skjuta människor långt ifrån mig. Jag vet att de bara gör mig ont. För när allt kommer omkring, vem vill älskas av något som ändå kräver mer än du kan ge? Det är bara en tidsfråga innan de alla ser vad jag egentligen är. 
Jag är alltid den som älskar mer, vill ge mer och bryr mig sällan i vad jag får. I slutänden ledsnar folk på detta och överger. 
Det mest tragiska är troligen att jag är så pass van vid detta att jag inte bryr mig i om jag gör det igen och igen. 

 

 

Nåväl jag får helt enkelt lära mig att ta trettio steg tillbaka och tänka mer på mig själv. Om du tänker på alla andra före dig själv så glöms du bort i alla bestyr du ordnar med för dem.

Den enda som i alla lägen tänker och bryr sig i dig är du.
Jag har inte tränat på månader och bara ätit massa sockrad skit. Det är mitt egna val för att underlätta för andra. Till mitt egna förtret sitter jag där med en trasig mage och ökande vikt. För det är den där underbara enkla människan jag suktar efter att vara. Inte den där krångliga fismaskinen som inte kan äta vad fan som helst. 

Återupprätta mina öppnade murar och stänga av ett tag. Ingen vill se dina blödande sår och du vill helst inte få dem infekterade av petande fingrar. 

I ljuset återuppstod hon :) Förhoppningsvis.

Christina.

 

Igår skulle jag för ovanlighetens skull ta mig hem till lilla Gimo, eller ja, planen var egentligen att ta mig till Österbybruk för ett möte med min tilltänkte mäklare för att sälja lägenheten jag äger. 
Varken möte eller Österbybruktrip blev vad jag först tänkt mig. En smärtfri resa hem via ett flöde av enkla snabba byten via T-centralen till pendeltåg till Uppsala samt UL-lokaltrafik. 
Nej istället inträffade något så fruktansvärt som jag endast märkte av som en liten skälvande försening. Mitt möte blev dock inställt.

Vad jag helt lyckosamt undvek var att räknas in bland de 4 personer som helt brutalt nedmejades av en lastbil, 4 människor som berövades livet för att någon ansåg sig ha rätten att inför den stundade helgen blåsa rakt in i Stockholms mest centrala varuhus. Ett varuhus där jag flertalet gånger själv vandrat en fredageftermiddag med kära och nära personer jag stiftat bekantskap sedan min flytt till Stockholm.

Jag älskar att bo i Stockholm och planerar till någras fasa inte att flytta därifrån. 
Jag känner mig hemma och välkommen i denna stad. 
När människor tar sig friheten att beröva andra människor på deras vardag så är det dock inte begränsat till en stad, eller till en region. Hela landet berövas på sin trygghet. 
De som känner mig vet ganska väl att jag alltid står upp för människors lika värde och för mig spelar det sällan roll vad du har i din plånbok, vad du har för jobb, var du bor eller var du kommer från. För mig är du endast en god människa om du är god i hjärtat och inte är i uppsåt att göra ont. 

Senare i eftermiddag ska jag återgå till mitt hem och min absoluta favoritmänniska samt inställa mig för en kväll av underbart galej med människor jag kommit att tycka så mycket om på kort tid. 
Jag är så oerhärt tacksam för att ingen av dessa människor hamnade på fel ställe på fel tidpunkt och att de fortfarande finns i mitt liv. 
All min kondoleans och mina tankar går därför till de som drabbades och just nu genomlider sin mörkaste helg.
Det här är inget vi får glömma. 

Fyll din lilla värld med all den kärlek du har. För tyvärr vet du aldrig när eran sista dag är här. 

Jag kan aldrig lova att jag är här imorgon men min ambition kommer alltid att vara att vara med dig <3