Jag har antagligen sen senare tonåren levt med mer eller mindre uttalad ångest.
Jag har alltid varit en person som gärna vill prestera högt och tar därför gärna åt mig uppdrag som verkar spännande. Problemet är att det mesta verkar spännande.
Jag är en person som älskar att testa nytt och är det inom rätt område så är det garanterat något som kan passa mig. Vilket föranleder att jag tar mig an det.
Mina ambitioner i livet har på senare ändrats drastiskt från att ta min läkardröm på största allvar, till att flytta till Stockholm, till chefsdrömmar och massa andra familjära samt livsstilsrelaterade drömmar.
Jag har alltid varit en person som gärna vill prestera högt och tar därför gärna åt mig uppdrag som verkar spännande. Problemet är att det mesta verkar spännande.
Jag är en person som älskar att testa nytt och är det inom rätt område så är det garanterat något som kan passa mig. Vilket föranleder att jag tar mig an det.
Mina ambitioner i livet har på senare ändrats drastiskt från att ta min läkardröm på största allvar, till att flytta till Stockholm, till chefsdrömmar och massa andra familjära samt livsstilsrelaterade drömmar.
Allt detta är tydliga triggers för mina ångestattacker där jag vrider mig i plågor av känslor att vilja bort, springa, gråta och få bort krypet, obehaget.
Ofta går det inte alltid att gråta ut dessa obehag. Det bara ligger som en krypande tyngd och en tom tysthet som bara kväver alla lyckomoment närvarande i livet.
Ofta går det inte alltid att gråta ut dessa obehag. Det bara ligger som en krypande tyngd och en tom tysthet som bara kväver alla lyckomoment närvarande i livet.
Alla vet att det inte går att gråta varje dag på jobbet, eller vara sur och trött. Smink eller inte så är det bara att ta på sig leendet. Ja, ett leende som liknar lite det när du är obekvämt bajsnödig men ändå försöker få det att det mjukt och harmoniskt ut.
Det psykotiska cepeleendet får man lämna hemma.
För vissa dagar är just så; totalt jävla skitdagar. På något vis tar man ju sig igenom dem ändå, den här gången. Ingen total panikånget, ingen gråt, inget som någon kan se. Ja, förutom kanske de trötta påsarna under ögonen. Det lite kortare humöret och det slappa anlätet som verkligen inte gör det där extra knopet just den dagen.
Det psykotiska cepeleendet får man lämna hemma.
För vissa dagar är just så; totalt jävla skitdagar. På något vis tar man ju sig igenom dem ändå, den här gången. Ingen total panikånget, ingen gråt, inget som någon kan se. Ja, förutom kanske de trötta påsarna under ögonen. Det lite kortare humöret och det slappa anlätet som verkligen inte gör det där extra knopet just den dagen.
Nä ibland bara är man ett skal av utsida. För sinnet är så trött och någon helt annanstans just då. Man är på sparläge, budgetversion.
För att andra dagar övergå i något maniskt energiskt och glatt. För just då är ångesten inte jätteproblemet. Kanske får man höra av någon att man är uppskattad och underbar. Kanske orkar någon faktiskt spendera några timmar i din närvaro. För just då är du inte alls ledsen eller deprimerande. Just då har du ingen värk i magen. Det där hålet som inte kan fyllas med annat än smärta. Den där smärtan du sällan kan gråta ut. Den bara ligger där och gör ont, maler.
För att andra dagar övergå i något maniskt energiskt och glatt. För just då är ångesten inte jätteproblemet. Kanske får man höra av någon att man är uppskattad och underbar. Kanske orkar någon faktiskt spendera några timmar i din närvaro. För just då är du inte alls ledsen eller deprimerande. Just då har du ingen värk i magen. Det där hålet som inte kan fyllas med annat än smärta. Den där smärtan du sällan kan gråta ut. Den bara ligger där och gör ont, maler.
Just då är du bra, du är älskad och värdefull. Kanske även i dina egna ögon just för stunden.
Givetvis finns professionell hjälp att få, att ta. Det är inte alla kan/vill/orkar detta dock.
Många lär sig hantera ångesten på eget vis. Till viss mån så är det levbart. Andra gånger får man fundera i om man faktiskt inte är totalt mentalsjuk.
Jag har lärt mig att öppna upp om den. Prata. Tyck gärna att jag är jobbig. Detta är jag och jag låter dig hellre veta att jag ibland inte mår lika bra som jag kanske borde, än att alltid hålla min fasad uppe och sakteligen ätas upp innifrån.
Fridens.<3
