Så är den här, dagen jag gått och funderat över hela året. Sen vi skildes i februari då du gick över linjen för sista gången i mitt liv.
Din 30 årsdag, jag har varit så oerhört sugen på att skicka ett litet meddelande, ett sms bara för att värna om det som en gång fanns. Sen minns jag allt du gjort och inser att du inte alls är värd det. Jag saknar min så kallade vän men jag är inte saknad. Du glömde mig för länge sen.
Jag är troligen alltid tacksam för tiden jag fick med dig och din vänskap betydde så oerhört mycket. Kanske är det därför det fortfarande svider i mig, det svek du lämnade efter dig. Alla övertramp som fick mig att argt kasta in handduken. Jag vet inte... Men grattis i alla fall. Hoppas din dag inte är fullt lika tom som min.
Min tid på Klinisk kemi och farmakologi börjar lida mot sitt slut. Det är konstigt och på något sätt skönt. Jag har spenderat 4 år av min yrkesverksamma livstid här och jag vet knappt något annat. I januari börjar min tjänst på Danderyds sjukhus. Ny bostad, ny stad och nya möjligheter.
Lilla Sigrid ska flytta till nytt, allergierna och alla andra problem med den söta lilla pälsdam jag levt med i snart 4 år har till slut ställt allt på sin spets. Då hon inte kan bo i min nya lägenhet så fanns bara det alternativet. Det är det bästa för oss båda tror jag. Även om jag älskar henne något oerhört. Så det smärtar mig mer än jag har ork till just nu.
2016 har givit och tagit, faktiskt mest tagit. Människor har kommit andra har gått. Jag tror på att värna om de man har nära här och nu för du vet aldrig när det vackraste du har är ett fjärran minne.
Jag har valt bort människor som gjort mig ont och närmar mig de som värderar min tid.
Du kan inte tvinga någon att älska dig men du kan välja vem du satsar på.
Jag är en simpel människa, jag vill endast ha den tid du är villig att ge. Är jag en börda eller bara en tråkig vana? Låt mig då få gå. Låt mig finna de som uppskattar mig. För det är människor jag vill omge mig med.
Fridens❤️
Christina
