Efter att ha bytit jobb för att flytta mig till Stockholm så måste jag erkänna. Nej, jag är inte nöjd alls. Kollegorna är trevliga och sådant men det faktum att biomedicinska analytiker inom landstinget (vilket det än må vara i detta land) är så vidrigt underbetalda gör mig arg.
Att det dessutom är ett legitimerat yrke, men som tillåts utföras av annan yrkesgrupp så som undersköterskor eller biträden är för mig förbannat sjukt.
Vad behöver vi göra för att befolkningen ska vakna till och se denna yrkeskår som jobbar lite i skymundan?
Att gå i strejk är en samhällsfara och får därmed inte genomföras. Kanske är det den första ledtråden i hur viktigt yrket är?
Vården är ständigt expanderande men ingen personal vill jobba för den? Nej i alla fall inte som något annat än läkare.
Det är den enda yrkesgrupp inom vården som faktiskt tjänar en trevlig summa pengar för att sätta in åtgärder som räddar liv eller förebygger sjukdom.
Det är den enda yrkesgrupp inom vården som faktiskt tjänar en trevlig summa pengar för att sätta in åtgärder som räddar liv eller förebygger sjukdom.
Hur många har jobbat extra inom äldrevård som unga eller bara feriearbetat för landstinget? Då känner ni kanske också till att lönen är ganska liten och att man troligen aldrig vill jobba så igen. Ja... Men det finns människor som lägger ner allt från 3 till 5 till flera år på att utbilda sig inom ett yrke som inte kommer generera någon större ersättning någonsin. Det är också dessa som kommer fasa över ålderdomen utan nämnvärd pension att hänga i granen den dag de är dags för det.
Jag brukar lite skämtsamt benämna min lön som ett bidrag, för trots att jag jobbar obekvämt och storhelger så som jul och nyår osv. så är det sällan min lön räcker fasansfullt långt.
Jag är ensamstående och bor således ensam. Det är min lön enbart som försörjer mig och mitt boende. I dagsläget så bor jag i hyresrätt men min dröm är att jag vill flytta till bostadsrätt här i Stockholm. Vare sig det är med någon eller om jag är ensam så kommer detta kännas vansinnigt olustigt.
Såtillvida jag inte snubblar över en mångmiljonär/lottovinst.
Såtillvida jag inte snubblar över en mångmiljonär/lottovinst.
Ingen bank vill låna ut ett par miljoner till en ensam kvinna med <19k efter skatt. Jag menar, vad tusan ska hon leva på?
Det är pinsamt att min syster som utan eftergymnasiala studier tjänar väldigt mycket mer än mig.
För att få min ekonomi att gå runt just nu och samtidigt kunna upprätthålla ett tveksamt sparande så jobbar jag ibland på mitt gamla jobb. Nätter som drar in en hel del OB-tillägg. Det värsta är att det inte räcker ändå.
Lönen är ett slag över ansiktet.
Utan personal och med ständigt ökande arbetsbörda står vi så och bara väntar på att få slita ut oss för den lilla lön vi måste överleva på. Bollandes dagligen med multipla akuta problem som måste lösas i samma stund de uppstår, dygnet runt, varje dag. Vare sig det är midsommar, påsk, helg och fredagsmys eller mitt i natten.
Samtidigt finns andra kategorier yrken där pengar finns i överflöd att ge inom nöje och reklam eller andra mindre befolkningsessentiella yrken.
Det är inte längre staten eller regeringen som styr våran lönesättning, det är där pengar och befolkningens intressen ligger. Det är då fan inte i vården.
Jag är bara en simpel biomedicinsk analytiker (elakt kallat BMA) men jag en livsnödvändig simpel sådan. Jag, samt andra i min yrkeskår söker upprättelse och förståelse. Kunskap om att vi finns.
Jag vill att min jobb har mening och att min kunskap tas till vara, jag vill inte bara passa instrument som gör mitt jobb. För trots att jag svarar på läkares, sjuksköterskors ständiga frågor på varför analyssvar ser ut som de gör och varför prover gång på gång måste tas om tack vare deras okunskap så saknar jag cred, uppskattning och framförallt ett tack i form av den lön jag förtjänar.
Hejs!
