Efter sommaren som varit så kom vintern, jag var påväg uppåt i livet. Dejtade gjorde jag också. Under den hösten dejtade jag nog 2-3 män alla var de ute efter en sak. Utom en. Men han ångrade sig givetvis när jag kom honom för nära. Då saknade han sitt ex.
Ja, det gjorde ju ingenting.
Efter nyår hände en grej. En möjlighet och ett tillfälle att ställa upp. Jag tog det. Det var en tråkig grej och att visa sin sanna färg blev mitt kall. Jag hoppas jag föralltid är din vän och att jag aldrig kan förlora dig. Precis det som jag förstog när vi träffades den där sommaren 2012.
Våren kom och jag fortsatte mitt singelliv. För första gången började jag således tvivla på min karriär på klinisk kemi och farmakologi. Människorna och arbetsuppgifterna flöt samman. Samma bråk och samma tråkiga jobbiga människor. ni vet de där man stör sig ofantligt på. Ja.
Jag träffade en av de färgstarkaste karaktärer i mitt liv. En nytänkande individ. Väldig potential att vara precis så älskvärd. Vi sågs en söndag. Ja, precis en vecka sedan. Jag vägrar blanda in känslor eller antagande i skrivande stund. Men ni vet, man får alltid en känsla till alla man träffar. Vad denna känsla innebär vet jag inte.
Jag vet att det är vågat att ens skriva ut detta så här officiellt, men med tanke på att jag redan skrivit om allt annat i mitt liv som lett mig hit idag så är detta knappast en sak som kan förvärra något.
Jag gjorde en annan djärv sak, eller ja flera för den delen. Jag sökte ett nytt jobb, det lär jag göra igen. För nu är jag på jakt att bli fri, fri från landstinget. Fri att göra något jag vill ett nytt karriärsteg.
Jag bjöd en av mina bästa vänner till Uppsala som jag inte sett sen förra sommaren. Förhoppningen är att vi ses på Valborg. För ni kan tro att jag saknat att skratta med honom. Jag vet att vänskapen fått vila och vara på sparlåga ett tag, men jag tror också att den mognat och är på väg att landa just där den ska vara.
För första gången på riktigt länge så känns det som om jag är närapå att vara precis där jag ska vara i mitt liv. Det går fort och vändningarna är häftiga. Men jag gillar det. Det skrämmer mig inte. En gång i mitt liv var förändring farligt.
Just nu omfamnar jag den och bara låter den komma. Likt en frisk fläkt. Kanske har jag äntligen hittat den jag verkligen är tillslut. Genuint kärleksfull och i full fart framåt. Ja, jag känner igen den beskrivningen och jag älskar den.
Min livshistoria har varit tuff stundtals rent förjävlig faktiskt. Men jag tror att vi alla har våra hemligheter och skelett i garderoben.
Jag är här, just nu och jag bara längtar till imorgon för en ny dag och en ny erfarenhet!
Ha det hejs!
Chinow.
