ChinaochCG

Jag har antagligen sen senare tonåren levt med mer eller mindre uttalad ångest. 
Jag har alltid varit en person som gärna vill prestera högt och tar därför gärna åt mig uppdrag som verkar spännande. Problemet är att det mesta verkar spännande. 
Jag är en person som älskar att testa nytt och är det inom rätt område så är det garanterat något som kan passa mig. Vilket föranleder att jag tar mig an det. 

Mina ambitioner i livet har på senare ändrats drastiskt från att ta min läkardröm på största allvar, till att flytta till Stockholm, till chefsdrömmar och massa andra familjära samt livsstilsrelaterade drömmar.

Allt detta är tydliga triggers för mina ångestattacker där jag vrider mig i plågor av känslor att vilja bort, springa, gråta och få bort krypet, obehaget. 
Ofta går det inte alltid att gråta ut dessa obehag. Det bara ligger som en krypande tyngd och en tom tysthet som bara kväver alla lyckomoment närvarande i livet. 

 

Alla vet att det inte går att gråta varje dag på jobbet, eller vara sur och trött. Smink eller inte så är det bara att ta på sig leendet. Ja, ett leende som liknar lite det när du är obekvämt bajsnödig men ändå försöker få det att det mjukt och harmoniskt ut. 
Det psykotiska cepeleendet får man lämna hemma. 
För vissa dagar är just så; totalt jävla skitdagar. På något vis tar man ju sig igenom dem ändå, den här gången. Ingen total panikånget, ingen gråt, inget som någon kan se. Ja, förutom kanske de trötta påsarna under ögonen. Det lite kortare humöret och det slappa anlätet som verkligen inte gör det där extra knopet just den dagen. 

 

Nä ibland bara är man ett skal av utsida. För sinnet är så trött och någon helt annanstans just då. Man är på sparläge, budgetversion. 
För att andra dagar övergå i något maniskt energiskt och glatt. För just då är ångesten inte jätteproblemet. Kanske får man höra av någon att man är uppskattad och underbar. Kanske orkar någon faktiskt spendera några timmar i din närvaro. För just då är du inte alls ledsen eller deprimerande. Just då har du ingen värk i magen. Det där hålet som inte kan fyllas med annat än smärta. Den där smärtan du sällan kan gråta ut. Den bara ligger där och gör ont, maler. 

 

Just då är du bra, du är älskad och värdefull. Kanske även i dina egna ögon just för stunden. 

Givetvis finns professionell hjälp att få, att ta. Det är inte alla kan/vill/orkar detta dock. 
Många lär sig hantera ångesten på eget vis. Till viss mån så är det levbart. Andra gånger får man fundera i om man faktiskt inte är totalt mentalsjuk. 
Jag har lärt mig att öppna upp om den. Prata. Tyck gärna att jag är jobbig. Detta är jag och jag låter dig hellre veta att jag ibland inte mår lika bra som jag kanske borde, än att alltid hålla min fasad uppe och sakteligen ätas upp innifrån. 

Fridens.<3

 Biomedicinska analytiker har sämst löneutveckling av SAMTLIGA yrkeskategorier inom facket. Vårdförbundets hemsida dukar upp detta så vackert på deras hemsida "vårdförbundets livslönerapport 2016" 
Jag rekomenderar de som inte förstår hur underbetalda vi är att läsa den. 
Rapporten i sig är okej, men det jag läser är pinsamt.

 

Nu kanske jag bara är en korkad biomedicinsk analytiker, men det är banne mig konstigt att det inte får kosta ett öre den dagen man måste ha en påse blod, den dagen lite prover måste tas för att något i din kropp är helt avvikande. Du är sjuk och i behov av vården på något sätt. Är du villig att investera pengar i ditt vårdbesök? 

Utåt sett så har vi en fantastisk vård här i Sverige. Det kostar knappt något att besöka en läkare. Att ta prover eller besöka lab/vårdcentral/provtagningsenhet/sjuksköterska är i princip gratis. Ja kommer du in akut så är det ingen som frågar om du har försäkring, då får vård oavsett. 

Allt gott så här långt. 

Härliga Sverige som ställer upp för sina sjuka, medborgare som besökande. 
Men till frågan.. investerar någon i denna verksamhet, denna stora apparat? Nej. inte direkt. 
Nu pratar jag inte om privata verksamheter, jag pratar om våra statliga landstingsägda sjukhus, 

Hur är det då att jobba i denna verksamhet. Det måste ju finnas tacksamhet och uppskattning för det jobb som görs till perfektion för att rädda människors liv dagligen? 
Återigen så kommer besvikelsen som ett brev på posten. Faktum är att det är inte så, vården är absolut inte lika fantastisk när man jobbar inom den. 
Till och från får man jobba dubbelt för att klara av att betala sina räkningar. Extrapassen ser inget slut. När hade man en ledig helg senast? 

Det är så det ser ut när du inte har någon som vill investera i hälsa, sjukvård och landstinget. Inga pengar och ingen som vill satsa. Så givetvis finns inga löner att betala ut till sköterskor som jobbar dag som natt, underbemannade, överjobbade och slitna. Inga raster, ingen lunch. 
Biomedicinska analytiker som dagligen hanterar ett halvt lab på egen hand för att bemanningen just den dagen tryter, Barnmorskor som vakar över fler förlösande kvinnor än de ska krävas göra. 

Vi är korkade, lågutbildade och får skylla oss själva. Man kan välja en annan väg. Ett annat yrke, för sin egen del. 

Byt jobb, vidareutbilda dig.. 
Det handlar om att aldrig acceptera sin plats. 
Jag är inte korkad. Jag är inte "bara" en bma... Jag är fan en biomedicinsk analytiker. 
Jag investeras bara inte i. För jag förväntas bara svälja och göra mitt jobb.

Hejs! 

April är ett förbannat skämt då det kommer till väder. Ena stunden lyser solen och i den andra faller snö. 
Jag hoppas verkligen att snön ger upp och att våren äntligen får fart. 
Jag är verkligen i behov av lite ljus i livet just nu. Det mesta känns tungt och grått och lite lätt hopplöst. 
Påsken gick inte obemärkt förbi. Trots att allt känns vackert, kärleksfullt och underbart så dröjer det sällan länge innan allt förbyts emot det svarta hål som äter upp mig innifrån.

Ångesten och paniken samt den jävla svarta sega slemmiga depressionen som vägrar släppa sitt grepp om mig vaknar ständigt till liv och bara spyr sitt hat över mig. 
Det var länge sedan jag grät av smärtan i bröstet men det där tunga onda bor kvar och ligger som en blöt filt över mig. 
Jag vill bara skjuta människor långt ifrån mig. Jag vet att de bara gör mig ont. För när allt kommer omkring, vem vill älskas av något som ändå kräver mer än du kan ge? Det är bara en tidsfråga innan de alla ser vad jag egentligen är. 
Jag är alltid den som älskar mer, vill ge mer och bryr mig sällan i vad jag får. I slutänden ledsnar folk på detta och överger. 
Det mest tragiska är troligen att jag är så pass van vid detta att jag inte bryr mig i om jag gör det igen och igen. 

 

 

Nåväl jag får helt enkelt lära mig att ta trettio steg tillbaka och tänka mer på mig själv. Om du tänker på alla andra före dig själv så glöms du bort i alla bestyr du ordnar med för dem.

Den enda som i alla lägen tänker och bryr sig i dig är du.
Jag har inte tränat på månader och bara ätit massa sockrad skit. Det är mitt egna val för att underlätta för andra. Till mitt egna förtret sitter jag där med en trasig mage och ökande vikt. För det är den där underbara enkla människan jag suktar efter att vara. Inte den där krångliga fismaskinen som inte kan äta vad fan som helst. 

Återupprätta mina öppnade murar och stänga av ett tag. Ingen vill se dina blödande sår och du vill helst inte få dem infekterade av petande fingrar. 

I ljuset återuppstod hon :) Förhoppningsvis.

Christina.

 

Igår skulle jag för ovanlighetens skull ta mig hem till lilla Gimo, eller ja, planen var egentligen att ta mig till Österbybruk för ett möte med min tilltänkte mäklare för att sälja lägenheten jag äger. 
Varken möte eller Österbybruktrip blev vad jag först tänkt mig. En smärtfri resa hem via ett flöde av enkla snabba byten via T-centralen till pendeltåg till Uppsala samt UL-lokaltrafik. 
Nej istället inträffade något så fruktansvärt som jag endast märkte av som en liten skälvande försening. Mitt möte blev dock inställt.

Vad jag helt lyckosamt undvek var att räknas in bland de 4 personer som helt brutalt nedmejades av en lastbil, 4 människor som berövades livet för att någon ansåg sig ha rätten att inför den stundade helgen blåsa rakt in i Stockholms mest centrala varuhus. Ett varuhus där jag flertalet gånger själv vandrat en fredageftermiddag med kära och nära personer jag stiftat bekantskap sedan min flytt till Stockholm.

Jag älskar att bo i Stockholm och planerar till någras fasa inte att flytta därifrån. 
Jag känner mig hemma och välkommen i denna stad. 
När människor tar sig friheten att beröva andra människor på deras vardag så är det dock inte begränsat till en stad, eller till en region. Hela landet berövas på sin trygghet. 
De som känner mig vet ganska väl att jag alltid står upp för människors lika värde och för mig spelar det sällan roll vad du har i din plånbok, vad du har för jobb, var du bor eller var du kommer från. För mig är du endast en god människa om du är god i hjärtat och inte är i uppsåt att göra ont. 

Senare i eftermiddag ska jag återgå till mitt hem och min absoluta favoritmänniska samt inställa mig för en kväll av underbart galej med människor jag kommit att tycka så mycket om på kort tid. 
Jag är så oerhärt tacksam för att ingen av dessa människor hamnade på fel ställe på fel tidpunkt och att de fortfarande finns i mitt liv. 
All min kondoleans och mina tankar går därför till de som drabbades och just nu genomlider sin mörkaste helg.
Det här är inget vi får glömma. 

Fyll din lilla värld med all den kärlek du har. För tyvärr vet du aldrig när eran sista dag är här. 

Jag kan aldrig lova att jag är här imorgon men min ambition kommer alltid att vara att vara med dig <3

 

En lång och mysig morgon med fantastiskt kaffe och bitande hemsk kyla.
Kylan kom givetvis att bli värre, tisdagen menlösare.
Inte alla mina läsare vet att jag ständigt och jämt kämpar med en press, och inre stress, samt lever med vad som skulle kunna klassas som en dåligt supprimerad depression.

 

2012 var nog mitt genom tiderna sämsta år och det var också året jag faktiskt diagnostiserades med akut stressymptom. Vad detta kom från? Ptja, sommaren och de två åren som passerat innan hade inte direkt givit mig en god platform att stå på.
Idag så är jag fortfarande ärrad av detta och jag glömmer ganska fort av var jag tagit mig i livet.
Jag har flyttat mitt rumpskinn till våran huvudstad.
Jag jobbar med ett ganska trist jobb för nu men planerna jag har är många och jag känner mig gränslöst inspirerad.
Jag har framförallt mött människor som gör mig lycklig.

 

 

Alla sådana stordåd är otroligt svåra att se. Speciellt när du inte alls känner dig särskilt underbar och fantastisk, älskad eller särskilt framgångsrik .
När dagen är en totalt grå och menlös massa, du vill bara gråta och stanna under ett varmt täcke undan världens och samhällets onda bitande kyla. Du är bara i vägen för alla du älskar och du tror du gör alla en tjänst ´när du drar dig undan.
Ja, just då är det som enklast att glömma allt bra som man faktiskt gör.
Sen hösten har jag återkommande perioder av just dessa dagar.

Trots att jag vet att jag är en genuint älskande person med en ganska knäpp och humoristiskt bubblande personlighet. Jag vet detta.

Få människor avskyr och hatar mig, som jag vet om.
Just då så förstår jag inte det här.
Just då så är jag världssämst och ingen skulle någonsin älska mig. Speciellt inte när jag ligger på ett golv och hejdlöst gråter för att jag själv inser hur misslyckad jag är.
För att allt jag gör blir så kass.
Självkänslan och självförtroendet är alltså helt spolat.
Sorgligt nog var det än värre förut.

Jag försöker boosta min kropp rent fysiologiskt med B- och D-vitaminer och hoppas att det kan mota mitt bräckliga mentala tillstånd just nu.

 

Fridens! ♥♥

 

 

Efter att ha jobbat på ett  och samma labb i 4 år samt ha jobbat efter konstens alla regler i 3 av dessa år så kan man tycka att jag är ganska erfaren inom labbet och då framför allt klinisk kemi.

Jag har alltid lite blåögd trott att det är samma ackrediteringsregler runt om i Sverige samt att de laboratorier som är kvalitetssäkrade går efter samma regler? Ja, nej så enkelt är det verkligen inte.

 

Efter en ganska intensiv vecka med upplärnings och körkortsdiffar, dvs alltså blodutstryk där du ska klassificera 100 leukocyter och bedömma den röda, erytrocytbilden så tyckte jag ändå att jag hade rätt så bra koll på vad som var vad.
I Uppsala var jag dessutom en av de bättre när det kom till denna arbetsuppgift. Kom nu ihåg att Uppsala Universitetssjukhuset, alltså Akademiska laboratoriet är precis lika ackrediterade och kvalitetssäkrade som Karolinska sjukhuset. Det är endast rutiner som skiljer sig. Båda har dessutom samma extrerna kontroll Equalis och är ackrediterade av samma föredag nämligen Swedac.

Det jag inte förstår då är varför en liten dam i Huddinge kan får för sig att hennes sätt att klassificera är mer rätt än mitt.
Nu menar jag inte att jag är bättre än henne eller vill hävda mig själv här. Det jag menar är, var fan är standardiseringen?
Jag förstår att hematologer (läkare specialiserade på blodsjukdomar) önskar lite olika saker runt om i landet och trycker på lite olika parametrar beroende på deras medicinska och kliniska aspekter. Men! Jag tycker fortfarande att det är djävulskt underligt att det skiljer så kraftigt på olika sjukhus.

 

Så från att ha varit milt över medel på denna arbetsuppgift går jag till att bli totalt underkänd. Enligt mystiska omständigheter där jag heller inte helt får reda på vad jag gjort fel. Jag vet att tre av tolv provdiffar underköndes men inte varför. Maxpoäng är 120 p alltså 10 p per diffglas. Godkänt är 75-120 säg mig då hur någon som endast underkändes på tre kan bli underkänd och måste göra om alla dessa tolv diffar? Inte nog med detta för det är nämligen inte bara 12 glas. Det finns nämligen 24 glas för per diff är det två glas. 100 celler räknade per utstryk.

Historien förtäljer dock inte om jag klarade mig medelst på alla andra glas eller om jag klarade mig maximalt. De lät de vara osagt.

 

Det är ganska fysiskt påfrestande att mikroskopiera 24 glas under en veckas tid och det resulterar ofta i huvudvärk, yrsel och illamående.
Att dessutom få förklaringen att vi faktiskt är ackrediterade här även på manuell hematologi... Ja det låter ju som om jag skulle jobbat på ett totalt efterblivet sjukhus i en ladugård någonstans bakom en stor dyngstack i 3 år.

Det är inte okej att få sin kompetens sågad så totalt och sedan inte få förklarat för sig vad som gått snett.

Det är inte heller okej att en dam som varit yrkesverksam i 30 år ser ned på en med en "lilla gumman"- attityd och nästan mena på att "trodde du att du kunde det här"?

 

Wow säger jag bara. När man är ny så inkräktar man tydligen och istället för att välkomna så ska man pissa in sitt revir ännu hårdare.
Det är ganska sjukt att man ska behöva känna sig hotad av en ny arbetskraft.
Vi kommer inte för att ta över, vi jobbar mot samma mål, men det tenderar att glömmas bort rätt ofta.

 

Eller så är jag helt enkelt sämre och vägrar inse det.. jag vet inte.

 

Fridens.

 

 

Efter att ha bytit jobb för att flytta mig till Stockholm så måste jag erkänna. Nej, jag är inte nöjd alls. Kollegorna är trevliga och sådant men det faktum att biomedicinska analytiker inom landstinget (vilket det än må vara i detta land) är så vidrigt underbetalda gör mig arg.

Att det dessutom är ett legitimerat yrke, men som tillåts utföras av annan yrkesgrupp så som undersköterskor eller biträden är för mig förbannat sjukt.

Vad behöver vi göra för att befolkningen ska vakna till och se denna yrkeskår som jobbar lite i skymundan?

Att gå i strejk är en samhällsfara och får därmed inte genomföras. Kanske är det den första ledtråden i hur viktigt yrket är?

 

Vården är ständigt expanderande men ingen personal vill jobba för den? Nej i alla fall inte som något annat än läkare.
Det är den enda yrkesgrupp inom vården som faktiskt tjänar en trevlig summa pengar för att sätta in åtgärder som räddar liv eller förebygger sjukdom.

Hur många har jobbat extra inom äldrevård som unga eller bara feriearbetat för landstinget? Då känner ni kanske också till att lönen är ganska liten och att man troligen aldrig vill jobba så igen. Ja... Men det finns människor som lägger ner allt från 3 till 5 till flera år på att utbilda sig inom ett yrke som inte kommer generera någon större ersättning någonsin. Det är också dessa som kommer fasa över ålderdomen utan nämnvärd pension att hänga i granen den dag de är dags för det.

 

Jag brukar lite skämtsamt benämna min lön som ett bidrag, för trots att jag jobbar obekvämt och storhelger så som jul och nyår osv. så är det sällan min lön räcker fasansfullt långt.

Jag är ensamstående och bor således ensam. Det är min lön enbart som försörjer mig och mitt boende. I dagsläget så bor jag i hyresrätt men min dröm är att jag vill flytta till bostadsrätt här i Stockholm. Vare sig det är med någon eller om jag är ensam så kommer detta kännas vansinnigt olustigt.
Såtillvida jag inte snubblar över en mångmiljonär/lottovinst.

Ingen bank vill låna ut ett par miljoner till en ensam kvinna med <19k efter skatt. Jag menar, vad tusan ska hon leva på?

Det är pinsamt att min syster som utan eftergymnasiala studier tjänar väldigt mycket mer än mig.

För att få min ekonomi att gå runt just nu och samtidigt kunna upprätthålla ett tveksamt sparande så jobbar jag ibland på mitt gamla jobb. Nätter som drar in en hel del OB-tillägg. Det värsta är att det inte räcker ändå.

Lönen är ett slag över ansiktet.

 

Utan personal och med ständigt ökande arbetsbörda står vi så och bara väntar på att få slita ut oss för den lilla lön vi måste överleva på. Bollandes dagligen med multipla akuta problem som måste lösas i samma stund de uppstår, dygnet runt, varje dag. Vare sig det är midsommar, påsk, helg och fredagsmys eller mitt i natten.

Samtidigt finns andra kategorier yrken där pengar finns i överflöd att ge inom nöje och reklam eller andra mindre befolkningsessentiella yrken.

Det är inte längre staten eller regeringen som styr våran lönesättning, det är där pengar och befolkningens intressen ligger. Det är då fan inte i vården.

 

Jag är bara en simpel biomedicinsk analytiker (elakt kallat BMA) men jag en livsnödvändig simpel sådan. Jag, samt andra i min yrkeskår söker upprättelse och förståelse. Kunskap om att vi finns.

 

Jag vill att min jobb har mening och att min kunskap tas till vara, jag vill inte bara passa instrument som gör mitt jobb. För trots att jag svarar på läkares, sjuksköterskors ständiga frågor på varför analyssvar ser ut som de gör och varför prover gång på gång måste tas om tack vare deras okunskap så saknar jag cred, uppskattning och framförallt ett tack i form av den lön jag förtjänar.

 

Hejs!

 

 

 

 

 

Att vara på riktigt naken med någon är att dela dina innersta känslor och tankar. Ja, eller en händelse i ditt förflutna. Man kan aldrig veta så väl hur någon reagerar på att du delar din sanning och bjuder in till att vandra i dina skor en kort stund.

Den här bloggen är egentligen min nakenhet. Jag bjuder verkligen in till mina värsta scenarion i livet. Det är en terapi för min del, ett sätt att hantera mina demoner. Något som jag tror vi alla lever med. 
Lika många individer som vandrar på denna jord, lika många sätt finns det för att hantera sådant som kommit att forma oss negativt i någon mening.
Min syster exempelvis är oerhört stängd med sin inre tankegång.

Nu vet jag inte om det beror på att vissa saker jag genomlevt kanske är så intensiva att jag knappast kan buteljera dem i mig för all framtid. Eller om hennes upplevelser i kontrast är lite mildare.

För hennes skull hoppas jag att hennes demoner är mycket mildare än mina.

 

Jag vill tro att jag är en social person, glad och ganska öppen i mitt sätt att vara. Jag får intrycket av att jag är ganska lätt att tycka om.

Jag vet ju inte säkert om det är så. Samtidigt vill jag tro att jag är en god människokännare.

Likt förbannat är jag aldrig sen att tro och känna förakt hos människor. Det är oerhört få jag litar på och det är min säkerhet.
Lita aldrig på någon, fäst dig inte för hårt och utgå ifrån att du alltid är ensam.

Allt annat blir en bonus.
Inte för att vara cyniker men trots att jag vill hoppas på godhet så talar mina erfarenheter inte så väl för det.

 

 

 

Jag kommer troligen aldrig yttra att jag älskar någon . Okej inte, inte någonsin men dels vill jag inte förstöra ordens mening med vardag och rutin. Att älska någon är finare än något annat. Men också otroligt smärtsamt. Vare sig det är besvarat eller inte. Så det ska verkligen betyda något på riktigt innan jag säger det.

Jag tror man bara vet och känslor är på något vis svåra att dölja. Vän eller käresta. Jag säger sällan de där 3 små orden.

 

 

Ibland kan det å andra sidan vara en säkerhetsåtgärd, ett skydd från ondo. Att låta det vara osagt.

 

 

 

 

 

Jag åker buss väldigt ofta, helt klart dagligen just nu. Det är tråkigt och har på senaste blivit ganska dyrt. 

Idag är destinationen Österbybruk, jag ska måla med den rosa färgen i sovrummet, mitt sista skälvande ryck på lägenheten jag kommit att hata. 

Jag hoppas jag är färdig snart 😔

Nåväl ha en bättre helg än mig! 

 

Fridens❤️

Det blev en långsam morgon med inte bara en, utan två koppar kaffe. Jag tog en dag ledigt för att kunna åka och hälsa på på mitt gamla jobb.

Jag fixade mig två nattpass i början av mars, det ska bli trevligt att köra hjärndött på sina gamla rutiner. Förhoppningen är att jag fått börja köra Sysmex hematologiinstrument på Danderyd redan då så jag kan köra även på Akademiska de passen.

 

Fredagen i övrigt löpte på i ett virrvarr av trasiga och illvilliga tankar och känslor. Jag antar att man har sådana dagar ibland, men just idag hade jag hellre varit utan.

Resan från både Stockholm och Uppsala gav tid till likgiltiga känslostormar och en olustig flyktkänsla.

Väl framme i Uppsala fick jag koppla av och återse mina forna arbetskamrater. Mycket kramar och mycket glada skratt.

 

Så åter i Gimo. Varje år den 13 januari så firas en mycket gammal tradition från fattigsverige anno 1600-tal.

Barnen i grannskapet klädde då ut sig till oigenkännlioghet och tiggde runt i gårdarna efter sista julmaten. Inte som idag då stora masker byggs i skumgummi och papier machet, temat är ofta året som gått och inte som då när utstyrslen inte spelade så stor roll. På 1600-talet var det viktigaste att inte bli igenkänd eftersom det var mycket skamfyllt att vara fattig.

Idag är istället stora pokémons och fulla Gimobor knutmassos tema.

 

Så trött och less, omgiven av två fina djur och två fina föräldrar knatar jag i säng och sover en längre session.

 

 

Fridens! <3

Sådär, min julklapp till mig själv, en ny dator. God jul Christina från dig själv yeey.
Ja, det nya året har kommit och inletts, det gamla har passerat och dött.
2016 var ett rent helvetesår med små underbara ljuspunkter.
Jag tog tag i min dröm, gjorde den till verklighet och flyttade, bytte jobb och hamnade äntligen i Stockholm.
Jag slutade på ett jobb jag knagglat mig fram på i 4 år, utan större karriärsstege och löneökning. Trots en ganska, om jag får säga det med ödmjukhet i rösten, stor övergripande kunskap.

Min lilla pälskärlek flyttade till en gammal gymnasiekompis tack vare min allergi och det faktum att Sigrid inte får bo i lägenheten jag flyttade in i den 23e december.

Jag jobbade mina sista arbetspass på klinisk kemi och farmakologi den 24e och den 25e december till morgonen den 26e. Givetvis kändes det tungt och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kommer sakna mina kollegor.

 

2016, speciellt den senare delen av året har varit tuff och väldigt utmanande på flera plan. Jag har fått göra mycket själv och har insett att familjeband inte är en garanti när det gäller att hjälpas vid valda situationer.

Människor har lämnat mig, jag har lämnat andra, kontakter har försvagats och nya har knutits.

Året kom dock att avslutas på finast möjliga vis och inleddes i samma härliga mysiga anda trots att jag låg golvad i kraftig influensa och feberyror. 
Min retur till jobbrutinen har fantastiskt nog känts utvilad, energisk och framför allt spännande!

  

 

2017 blir intressant känner jag på mig, oerhört händelserikt. Jag måste hitta ett permanent boende, så ja, flyttkarusellen kommer att snurra ännu ett varv. Årets andra dag innebar nytt jobb och massor av nya människor. Så bara där kan mycket inträffa.

 

Jag har ingen aning om vad året har i sitt sköte men jag hoppas innerligt att det är bättre och lyckligare än det tidigare.

 

Fridens! <3

 

 

Så är den här, dagen jag gått och funderat över hela året. Sen vi skildes i februari då du gick över linjen för sista gången i mitt liv.

Din 30 årsdag, jag har varit så oerhört sugen på att skicka ett litet meddelande, ett sms bara för att värna om det som en gång fanns. Sen minns jag allt du gjort och inser att du inte alls är värd det. Jag saknar min så kallade vän men jag är inte saknad. Du glömde mig för länge sen. 

Jag är troligen alltid tacksam för tiden jag fick med dig och din vänskap betydde så oerhört mycket. Kanske är det därför det fortfarande svider i mig, det svek du lämnade efter dig. Alla övertramp som fick mig att argt kasta in handduken. Jag vet inte... Men grattis i alla fall. Hoppas din dag inte är fullt lika tom som min. 

 

 

Min tid på Klinisk kemi och farmakologi börjar lida mot sitt slut. Det är konstigt och på något sätt skönt. Jag har spenderat 4 år av min yrkesverksamma livstid här och jag vet knappt något annat. I januari börjar min tjänst på Danderyds sjukhus. Ny bostad, ny stad och nya möjligheter. 

Lilla Sigrid ska flytta till nytt, allergierna och alla andra problem med den söta lilla pälsdam jag levt med i snart 4 år har till slut ställt allt på sin spets. Då hon inte kan bo i min nya lägenhet så fanns bara det alternativet. Det är det bästa för oss båda tror jag. Även om jag älskar henne något oerhört. Så det smärtar mig mer än jag har ork till just nu. 

 

2016 har givit och tagit, faktiskt mest tagit. Människor har kommit andra har gått. Jag tror på att värna om de man har nära här och nu för du vet aldrig när det vackraste du har är ett fjärran minne. 

Jag har valt bort människor som gjort mig ont och närmar mig de som värderar min tid. 

Du kan inte tvinga någon att älska dig men du kan välja vem du satsar på. 

Jag är en simpel människa, jag vill endast ha den tid du är villig att ge. Är jag en börda eller bara en tråkig vana? Låt mig då få gå. Låt mig finna de som uppskattar mig. För det är människor jag vill omge mig med. 

 

Fridens❤️

Christina

Det här med att övervinna gamla demoner och livserfarenheter som ligger och skräpar. En gammal lärdom och ett invant beteende. En påbjuden företeelse om hur jag ska bli behandlad. 

Det där med lycka och rädslan av att den alltid kommer ryckas undan, att jag liksom aldrig förtjänar den. 

5 år har passerat sedan mitt dagliga helvete inleddes. Det där förhållandet som har format mig mer än jag vill erkänna. Därefter andra händelser som ett radband av misär. 

5 år är en tillräcklig tid för att aldrig få förstå att man duger precis som man är. Jag förtjänade troligen att behandlas som en lyxvariant av en kondom. 

Detta är inte tänkt som ett offerinlägg där jag förklarar hela min livsresa inkluderat otrohetsaffärer och berövande sv integritet samt våldtäktsförsök. Nej, kanske är det en uppmaning till människor omkring mig att jag troligen kommer skada mer än jag skänker glädje. 

Jag är svår att älska just för att jag kommer ha svårighet att tro på dig. Jag kommer invänta att du överger mig precis som alla andra gjort innan. 

Jag förväntar mig inte att bli förstådd. Det finns andra oförsörda människor, som saknar ärr i sitt hjärta. Som kanske är som jag men mindre komplicerade. 

Mitt bagage är fult, tungt och smutsigt. Tyvärr älskar jag genuint och helhjärtat och det värsta är att möter du mig ser du precis allt. 

Kärleken, önskan att aldrig såra men också det trasiga, mörka och fula som skrämt iväg alla mina chanser till lycka. 

 

Fridens

Chinis

Ett nytt år brukar innebära att man vill skapa nya vanor, bli ett bättre jag. Ofta nyttigare, friskare och fräschare. Man vill träna och hålla igång, äta nyttigare, sluta röka, skaffa gymkort och bla bla bla. Mitt mål detta år är att vid nästa nyår så ska jag trivas i mina kläder. Det är allt uttalat om det, jag har inga krav på storlek, material, eller vad jag faktiskt har på mig. Nä så länge jag trivs och känner mig snygg.

 

Jag ska också försöka ta mig högre än nivå 2 i pole dance. Äta minimalt med kolhydrater och bara njuta av livet i allmänt. Blir jag snyggare på köpet är det ett plus.
Min löpning går även den framåt.. tjihii! Jodå jag var ute idag. Minus 20 och isglassar till ben, jag kände inte ens av att jag sprang. Telefonen tyckte att det var ett idiotisk påfund däremot. Batteriet laddade ur och precis när jag sprungit klart så dog telefonen.

Men jag är glad att det rycker framåt och jag gillar det mer och mer, kanske kan jag bli en såndär vardagsmotionär som river av en mil bara sådär.

 

Nej, jag har väl inte direkt så stora förväntningar på det här nya året, bara att mina nära och kära får ha hälsan ett år till. Att det blir en fin sommar med mycket njuteri och ledighet. Just nu verkar det lovande, iskall vinter = brännvarm sommar med stekande grillar på var balkong.

 

Om jag fortsätter mitt solidariska singelliv? Det vet jag inte och jag ämnar låta ovetskapen löpa på. Jag älskar livet som det är, även om jag är färdig med Österbybruk och kanske även Klinisk kemi.
Var livet tar mig låter jag vara osagt, jag åker med bara!

 

Ta hand om er och hej så länge.

Fridens!

4 röda rosor, att du ser upp till mig, är mig tacksam och saknar mig samt längtar till vi ses igen. 4 röda rosor som förgås i soporna för det är precis vad budskapet med dem är värda för mig.

Jag vill inte veta av att du exsisterar. För jag vill komma över precis allt skit som du gjort mig. Du försatte mig i mitt livs värsta situation som jag än idag har ärr kvar av.

Om du för en sekund tror att 4 sammetsröda rosor är en bra idé.. Tänk igen. Det bästa i min värld är att du helt slutar störas, inkräkta på mitt liv, på min tillvaro.

Jag vet att du läser, men inte kan kommentera, av skäl så som att jag inte vill veta av dig.

 

Varför du inte vill förstå att för mig är du bara en packe skit med smärtfulla minnen, ja, det vet inte jag..

Jag är värd allt bättre än dig och dina fasansfulla rosor.

Ja, allt är bättre än dig.

 

Så när dina ögon begrundar mina ord i detta inlägg. Förstå detta är inget gott, ingen invit, ingen önskan om att ha dig i mitt liv alls!

Lämna mig ifred. Det är ingen begäran, det är ett krav.

 

Hejs!